Men detta är inte den enda incidenten. Första terminen under mitt första år på gymnasiet, när jag var 16 år, var jag på en fest. På festen blev jag och min bästa tjejkompis ganska fulla. Det slutade med att vi började bråka, om vad kommer jag inte ihåg men det var en bagatell. På festen var en kille som var ett år äldre. Under hela kvällen hängde och klängde han på mig. Jag blev fullare och fullare och jag minns inte när jag gick ifrån festen. Min kompis har berättat att hon satt utanför när killen kommer ut ur huset och håller mig runt handleden och nästan ”släpar” med mig. Hon hade frågat mig vart jag skulle men hade fått ett onyktert mumlande till svar. Eftersom vi tidigare hade bråkat trodde hon att jag bara ignorerade henne och hon lät därför killen fortsätta dra med mig. Hon trodde att vi bara skulle iväg för att prata lite.
Det hela slutar med att jag plötsligt står framför ett lägenhetshus och det är som att jag vaknar till. Jag vet inte hur jag tagit mig dit men jag vet vilken gata jag är på och det var på andra sidan av min hemstad. Vi har alltså gått i säkert 30 min och jag kommer inte ihåg alls hur jag tagit mig dit. Jag frågar killen vad vi gör där varpå han svarade något om att festen var slut och jag hade ingenstans att sova. Jag var fortfarande väldigt full så även om jag bara kunnat gå hem var jag bekväm och följde med killen in. Väl inne fanns två enkelsängar utsatta i lägenheten, jag lade mig i den ena. Killen kom efter och ställde sig vid sängkanten. Jag kommer ihåg att jag frågade vad han gjorde och att han samtidigt tog av sina jeans. Sen vände han mig om på mage och tryckte ner mig i sängen. Han våldtog mig. Jag minns att jag bara skrek, men han tryckte ner mitt huvud djupt i madrassen och jag blev rädd. Jag tänkte att om jag bara är tyst och inte gör motstånd kanske detta är över fort. Jag minns att min telefon började ringa och det var som att killen blev rädd. För han hoppade ifrån mig och jag som plötsligt blivit fri kastade mig mot min telefon. Det var min mamma som ringde, men jag hann inte svara innan killen var över mig igen. Han upprepade om och om igen att ”du kommer inte härifrån innan jag har kommit” så jag väntade. När han var färdig var jag såpass nykter att jag lyckades samla ihop mina grejer och ta mig ut ur huset. På trappen utanför satt hans kompis som varit utelåst, jag hade tårar i ögonen men han bara hånlog åt mig och gick in. Jag tog mig hem. Men återigen vågade jag inte berätta för någon.
Det går inte en dag utan att jag tänker på att jag skulle ha berättat. Bara sagt till någon. Men nu är det försent, det finns inga bevis och jag känner mig så maktlös. Det här var de 2 första gångerna som jag hade sex.
Året jag skulle fylla 17 år träffade jag en kille som hade sjukt kontrollbehov. Jag tänker inte skriva för mycket då min fråga redan är lång. Men den här relationen blev våldsam och för första gången i mitt liv vågade jag stå upp för mig själv. Jag hade länge utstått psykiskt våld då han kallade mig ful, hora mm. Men när han började med sitt fysiska våld valde jag att gå därifrån. Men har inte heller berättat om det här för någon, att min pojkvän slog mig.
Jag var länge rädd för killar och har än idag svårt att helt lita på min nuvarande pojkvän. Även om jag vet att han är den snällaste och inte skulle kröka ett hår på någon är jag rädd att det ska vända typ.
Jag antar att mina livshändelser inte riktigt är en fråga men jag tycker att det är viktigt för andra tjejer att läsa. Berätta för någon! Jag vågade inte och jag får idag skylla mig själv. Men ni har chansen.
Hej vännen, och tack för att du skriver till oss <3
Jag är glad att du har hittat hit. Vi vill gärna hjälpa och stötta dig.
Att bli utsatt för den typen av handlingar som du beskrivit är aldrig okej, och jag förstår att det måste ha varit otroligt tungt att tvingas bära de erfarenheterna utan att ha någon att prata med. Det är förståligt att du inte valt att inte berätta för någon, eftersom man har mindre erfarenhet av vad man bör göra när man blivit utsatt för ett övergrepp, när övergreppen börjat vid en så pass ung ålder. Det är också lätt att känna skam utan att man egentligen har gjort någonting fel. Det är därför viktigt att det är inte du som ska bära skammen för ett handling som någon annan har utsatt dig för. Du har inte gjort något fel, det är den personen som har gjort fel. Du har absolut inget att skämmas för, och du är stark som nu vågar vända dig till oss för att få hjälp med dina problem. Mitt bästa tips till dig, för att förhoppningsvis kunna bearbeta det du har varit med om, är att öppna upp dig för någon som du känner dig trygg med. Det kan vara din pojkvän, förälder, kompis, eller någon oberoende person, som en kurator. Kuratorer finns tillgängliga för dig via din skola, vårdcentral eller ungdomsmottagningen. Om du tycker det känns jobbigt att prata med någon i verkligheten finns det även appar som erbjuder videosamtal.
Jag förstår att du känner att det är försent att göra något åt de övergrepp som du har blivit utsatt för, men det är faktiskt aldrig försent att göra en polisanmälan. Det du blivit utsatt för vid flertalet tillfällen är brottsliga handlingar där straffet är fängelse. Det är viktigt att komma ihåg att skammen aldrig ska ligga på den som har blivit utsatt för ett brott. Jag är hemskt ledsen att du har behövt uppleva detta, och jag önskar dig och andra tjejer som kan känna igen sig i denna erfarenhet all styrka att våga prata med någon om sina erfarenheter. Det är lättare att dela med sig med andra för att kunna bearbeta och gå vidare.
Du berättar också att du blivit utsatt för psykisk våld i en relation med en f.d. pojkvän. Våld i nära relationer är ett stort problem, och många vågar inte prata om det. Jag är glad för att du lyckades komma ur den relationen. Om någon annan läser detta, och kan känna igen sig, och kanske är tveksamma till om ni lever i en sund relation, vill jag hänvisa till följande lista som UMO har delat:
Får min partner mig att känna mig dum, ointelligent eller dålig?
Känner jag att jag inte duger, oavsett vad jag gör?
Är det oftast min partner som bestämmer?
Hindrar min partner mig från att göra vad jag vill?
Försöker min partner kontrollera mitt liv?
Anpassar jag mitt beteende för att den jag är ihop med inte ska bli arg eller hotfull?
Undviker jag att säga emot min partner?
Blir jag kritiserad eller förödmjukad öppet inför andra?
Är min partner väldigt svartsjuk?
Undviker jag att träffa familj och kompisar för att det inte ska bli tjafs med den jag är ihop med?
Skyller min partner ett elakt beteende på olika saker som alkohol, kärlek, eller att ”det bara var på skoj”?
Har min partner slagit eller hotat mig?
Känner jag mig pressad att ha sex?
Om du kan känna igen dig i många av dessa punkter kan du fundera på om din relation är destruktiv, och sedan vända dig till någon att prata med. För mer info om våld i nära relationer:(https://www.umo.se/vald-och-krankningar/vald-ar-inget-tecken-pa-karlek/)
Med det sagt vill jag även understryka till dig som ställde frågan, att det inte är försent att berätta för någon eller göra en polisanmälan. Var inte rädd för att be om hjälp! Vi hjälper gärna till i den mån vi kan, genom att fortsätta stötta dig i chatten. Tack för att du hörde av dig till oss och vågar prata om det. Det är modigt och kan hjälpa andra att våga berätta om de har upplevt ett övergrepp.
Kramar från oss <3