Sara Varga sjunger: man skadar inte den man älskar, vilket du faktiskt säger att du gör. Många är de män och killar som sagt de tre orden, men som skadat ändå. Många är de unga tjejer som lever i våldsamma relationer med killar som kontrollerar, manipulerar och slår. Efter att nittonåriga Tova hittades mördad utanför Hudiksvall blev hennes dagbok en inblick i den parallella verklighet som de allra flesta av oss blundar för. Han säger att om jag gör slut så dödar han mig, jag vågar inte chansa. Mordet på Tova var slutet på en flera år lång relation fylld av alla tänkbara former av våld. Tova fick inte bära jeans och inte träffa vem hon ville. Hennes liv blev alltmer inskränkt innan det avslutades på det mest brutala sätt.
Tova slogs ihjäl och virades fast i en skottkärra innan hennes kropp rullades ut i en sjö.
När sjuttonåriga Wilma försvann i november förra året höll hela Sverige andan – har det hänt igen? Svaret på den frågan blev ett ja i samma stund som polisen gick ut med nyheten att man funnit en kroppsdel som uteslutit möjligheten att finna Wilma vid liv och att hennes pojkvän frihetsberövats misstänkt för mord. Nu är rättegången inledd och åklagaren har att bevisa att pojkvännen, som sagt att han älskat men skadat ändå, bragt Wilma om livet. Efter Wilmas död har vittnen beskrivit en relation kantad av svartsjuka, kontrollbehov och våld. I en resväska undangömd i en garderob i parets gemensamma hem fann polisen Wilmas huvud. Ett halvår har passerat och trots ett intensivt sökande har resten av Wilmas kropp inte återfunnits.
När jag pratade med en bekant om tjejers våldsutsatthet häromdagen bemöttes ämnet med påståendet att det inte alltid har sett ut såhär. Jag, som är tjugofem år gammal och har såväl upplevt som hört talas om tillräckligt mycket våld för en livstid, kan inte förneka det påståendet. Kanske har det inte alltid sett ut såhär, men det har sett ut såhär alldeles för länge. Det är tio år sedan sextonåriga Beatrice stampades ihjäl av sin expojkvän. Ett decennium.
När tjejer mördas av en nuvarande eller tidigare partner kommer vittnesmål om deras sista tid i livet. Det visar sig inte sällan att många visste, men få agerade. En lärare som märkte ett förändrat beteende, en tränare som råkade se en blåslagen kropp i omklädningsrummet, en förälder som upptäckte en översminkad blåtira eller en vän som inte längre var välkommen. Vi hör berättelser om hur partnern kom in, tog kontroll och förändrade allt som tidigare varit hon. Hennes klädsel, betyg, umgängeskrets, familjerelationer, fritidsaktiviteter. Allt. Med tiden blir hon ingenting annat än hans flickvän, eller hans exflickvän. Hon tillhör honom. Vi ser alldeles för ofta hur hennes livsutrymme minskat för att till slut bara kretsa kring honom.
Inte sällan är det tjejens första förhållande och, som i exempelvis Wilmas fall, frågar hon sig – är det såhär kärlek ska vara? Att tjejer ställer sig dessa frågor har sin grund i den våldsfrämjande ”kärlek börjar alltid med bråk”-mentaliteten vi uppfostras med. Det vi lär våra barn är att om jag älskar någon, eller är kär i någon, så är det okej att jag skadar den personen. Det i sin tur leder till två saker. Ett, våld i ungas relationer tas inte på allvar. Två, unga som upplever våld i sin relation förstår många gånger inte att de utsätts för våld. Våldet blir bagatelliserat och normaliserat som en del av kärleksrelationen och våldet accepteras för ”han älskar ju mig ändå, innerst inne”. Men sanningen är att kärlek aldrig börjar med bråk.
Våld i ungas relationer är dödligt och vi måste börja ta våldet på allvar. Vi har en skyldighet att göra det för Tova, för Wilma, för Beatrice och för alla tjejer vars historia inte rullats upp på löpsedlar över hela landet utan fortfarande är snirkliga bokstäver i en hemlig dagbok, bilder på ett USB, någon som drar sig undan eller en översminkad blåtira.
Sara Stille för MOA tjejjouren i Avesta
