Grandparent issues.

Vet verkligen inte vart man ska vända sig med just detta problem. Detta är mer utav en vent, måste bara släppa ut allt. Har en kurator men som jag nu har uppehåll med eftersom jag går i en gruppterapikurs som krockar med samtalsterapi. Min relation till mina morförläldrar, vilket jag vägrar kalla dem nu, har aldrig varit stabil. Tänker refer to them som K & G i detta inlägg. Kort och gott har dem aldrig funnits där för mig, varken som barn eller nu. Har alltid blivit bortprioriterad och rent av mobbad av dem, vilket gjort att jag valt att ta avstånd. Både K & G har förstört mitt självförtroende och är en av orsakerna till min sociala ångest, skulle jag säga. Dem har aldrig försökt fixa den trasiga relationen, och jag har gett upp försöken att bli "vän" med dem. Dem har behandlat mig, min bror och pappa dåligt under all den tid vi känt dem. Både jag & pappa har trauman relaterade till dem, vilket gjort att vi båda får en grov ångest när dessa två nämns, eller när dem kommer på besök. Min taktik har varit att hålla käft och inte prata när dem är i närheten, men det är inte längre hållbart. Har bestämt att nu helt o hållet ta avstånd, vilket känns befriande. Har tagit bort K som vän på facebook, tagit bort "Mormor" som namn på kontaktlistan, och låter henne inte längre följa mig på instagram. Hon försöker också "guilt-trippa" mig till att besöka dem, och får alltid ALLT att handla om sig själv. T.om min 20-årsdag lyckades hon få att handla om sig själv, då hon ringde o fråga "När ska du besöka oss?", och dessutom hade mage att skicka ett "grattisbrev", där hon berättade sin livshistoria och basically klanka ner på mitt intresse för att skriva och drömmen jag har om att bli författare. Min bror har nu, efter 23 år av deras dumheter, bestämt sig för att ge dem en ny chans. Han som alltid snackat skit om K & G är nu vän med dem, tack vare hans flickväns tjat om att släppa in dem igen. Självklart blir jag då "the bad guy", som fortfarande inte kontaktar dem, som snackar illa om dem, och inte förlåtit dem. Mamma förstår mig, men man märker hur stolt hon är över min brorsa och att han tagit steget att förlåta. Jag ser ingen som helst poäng i det. Sen att min bror har mage att säga till mig att sluta vara så hårt mot dem, och att hans tjej, som inte vet ett skvatt om mitt trauma, säger åt mig att gå vidare... Inte så lätt! Vet att mamma skulle förstå iaf jag sa till henne att jag vill säga upp kontakten med dem, men är ändå rädd att det ska påverka våran relation. Vi två har en bra relation, och hon själv håller med om att hennes föräldrar är... Speciella. Anyways, detta har blivit som ett gammalt sår som slitits upp. Det värker att inte ha morföräldrar som bryr sig, att hela livet omedvetet hungrat efter deras uppmärksamhet och beröm, men bara fått skit istället. Min mentala hälsa har alltid varit instabil, men värre nu när jag inser hur traumatiserad jag är från relationen till K & G. Att höra om vänner och deras relation till sina mor/farföräldrar svider, och jag känner ett stung avundsjuka, trots att det låter barnsligt. Att se serier med mor/farföräldrar river upp såret yttligare och det gör så ont att se allt jag missat pga det trauma dem gett mig. Den pinsamma delen är att jag numera också dras till äldre personer, både fiktionella och riktiga, män och kvinnor. Mina crushes är väldigt "unattainable", jag är queer, men lyckas falla för folk dubbelt så gamla som mig. Har hört om mommy/daddy issues, och säger skämtsamt att det är vad jag har, men med morföräldrar. Är det ens möjligt att ha det? Väldigt konstig fråga kanske, men vet verkligen inte vem jag ska vända mig till utan att det uppfattas som ett skämt eller bara skumt. Och hur ska man egentligen hantera den här dåliga relationen till dem på ett bra sätt, utan att såra omgivningen? Att råka såra K & G skiter jag fullständigt i, men det är konsekvenserna som skrämmer mig. Tack för att ni läste denna vent, hälsningar Lost girl :)