Hopplös!

Jag var rädd för min pappa när jag va yngre och jag är fortfarande det. mitt huvud har förträngt det flesta senarierna men jag kommer ihåg rädslan. han hade aggressiva utbrott och kunde ej hantera sin ilska alltid. Även fasten han var alkolist ett tag så hade han dessa utbrott oavsett om han va nykter eller inte. Kommer ihåg hur otroligt rädd jag blev å hur hjärtat dunkade i full fart å hur jag bara vill springa iväg när han blev så förbannad, men det gick inte alltid för ibland var dom riktade mot mig. Det kunde vara för strunt saker, vem får änns aggressiva utbrott mot en snäll å blyg 7-12 åring? Vet att han kunde ta hårda grepp om mina armar när jag försökte springa iväg från situationerna jag kunde hamna i, de hände oftast vid matbordet. Det hände ofta att även min mamma tog otroligt hårdgrepp om mig också, speciellt om armarna. Varför dom tog hård grepp var för att jag försökte springa ifrån situationen som oftast var riktad mot lilla mig, men det var inte bara från hans utbrott eller deras grepp jag ville iväg från utan jag ville ifrån den psykiska misshandeln som jag nu i åldern 17 vet att min familj utsatt mig för hela min uppväxt. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta tvingad kvar vid matbordet medans jag grät utan att dom brydde sig. Hur hårda tag han och mamma faktiskt kunde ta, det hände även någon få gång att pappa slog till mig. Kom ihåg när jag gick i 5an eller 6an å han slappade till mig på armen så hårt att jag fick gå runt med långärmat i över 1 veckas tid för det blev ett sådant blåmärke och för att det gjorde så ont så jag ville dölja det. Detta hände på morgonen innan jag skulle till skolan, alltså var han inte full utan helt medveten om vad han gjort men ryckte inte till när han såg den rädslan i mina ögon. Det höll på såhär med greppen å utbrotten hela min uppväxt, det händer fortfarande idag när jag vill springa iväg men både mamma å pappa tar ett hårt grepp om mig som jag fortfarande inte kan ta mig loss ifrån och som jag oftast får väldigt ont ifrån. Inte kul att ha haft en sån här uppväxt med agressivitet, fysisk/psykisk misshandel och sedan mobbning från skolan av både barnen och lärare. Mobbningen har jag blivit av med men denna för jävliga "familjen" kan jag inte komma ifrån, jag vill det mest av allt i hela världen så att jag kan ha ett vanligt liv utan att konstant må dåligt, ha magkatarr och slippa bli nertryckt av sin egna familj varje dag. Jag känner jag inte kan kalla min "familj" för familj, jag har inte änns sagt "jag älskar dig" till mina föräldrar på 5 år för har aldrig kännt jag velat säga det, man ska inte säga att man älskar någon om man inte menar det.

Hopplös

Svar från jouren:

Hej,

Du är så modig och stark som skriver till oss<3

Det är viktigt att du vet att du ska känna dig trygg och omtyckt i ditt hem. Känner du att du gör det? utifrån det du beskriver så låter det inte som att du gör det. Du är viktig och förtjänar att må bra<3

Det är mycket allvarliga saker din pappa utsätter dig för både psykisk och fysisk misshandel. Det är brottsligt och inte okej. Du ska inte behöva stå ut med de du blir utsatt för. Det din pappa gör är helt och hållet hans ansvar och det är inte du som bär skulden till hans beteende. Vad skulle du känna av att polisanmäla? Det är inte enkelt att polisanmäla någon, inte minst sin pappa. Vi finns här för dig ifall du vill det.

Ett första steg kan vara att prata med någon om det du är med om. Finns det någon i din närhet som du är trygg med och litar på som du vill berätta för? Vi finns alltid här för dig och lyssnar på dig oavsett vad du vill berätta. Du kanske behöver hjälp för att kunna bearbeta och hantera det du varit med om, hur känns det att jag säger så? Du kan kanske också Vi finns i alla fall på chatten eller telefon om du vill prata om det. Vi kan stötta och hjälpa dig så mycket som du vill.

Du beskriver också att du blir utsatt för mobbing av både elever och lärare. Det är inte heller okej. Du ska känna dig trygg i skolan. Du berättar även att du blivit mobbad av både elever och lärare tidigare. På vilket sätt blev du mobbad? Var du helt själv i detta eller hade du någon då som du pratade med och fick hjälp av? Det är hemskt att du utsatts för mobbning av andra elever, men vad som verkligen inte får hända är att lärare på skolan utsätter en elev för mobbning! Är det samma skola som du går på nu? Du är stark och vi finns här för dig om du vill prata eller ha stöd.

Jag tycker det är starkt av dig som vågar att skriva till oss och berätta om hur ditt liv har sett ut. Jag förstår att dina känslor emot dina föräldrar är så här och att du känner att du inte älskar dem, de har utsatt och utsätter dig för ett stort svek. De har också utsatt dig för ett brott som kan anmälas.

Jag vill tipsa dig om att ta kontakt med kuratorn på din skola, eller en kurator hos din närmaste ungdomsmottagning! Det är jätteviktigt att du får komma ifrån din situation hemma, och kan få stöd av andra vuxna att bygga upp dig själv. Men där tänker jag att du behöver stöd från någon vuxen som kan hjälpa dig göra detta på ett sätt som känns tryggt för dig och där du inte utsätter dig för mer skada från din "familj" en den skada som redan finns.

Socialtjänsten i din kommun är ansvarig för att du har det bra och inte utsätts för våld och hot i din hemmiljö. Jag tänker att en kurator och du tillsammans kan ta tag i din situation och börja arbeta för att du ska få det du har rätt till. Och att våldet upphör.

Som jag beskrivit tidigare så är du väldigt stark och modig som vågar prata om detta. Det är inte alltid lätt<3 Du förtjänar att må bra. Du är alltid välkommen att höra av dig till oss via frågelådan, chatt eller telefon om du vill fortsätta prata om detta eller prata om något helt annat.

Systerliga hälsningar,

Roks Tjejjourer

Kategorier: Fysiskt våld, Psykiskt våld