”Varför gör hen inte bara slut?”
”Hur kan hen vara ihop med någon som beter sig sådär?”
”Jag skulle aldrig acceptera det där.”
Vad betyder ordet normaliseringsprocessen?
Process --> vägen till
Normalisering --> något blir normalt
Normaliseringsprocessen beskriver vägen till att något blir normalt. Hur något som aldrig skulle kännas okej från början, kan bli en del av vardagen.
Den här artikeln är skriven av Tjejjouren Dalia i Borlänge. Om du vill referera till artikeln, kom ihåg att nämna att texten är hämtad från Tjejjouren Dalias hemsida. Tack! <3
Våldet ökar långsamt
Tänk dig att du duschar. Om du slog på det varmaste vattnet från början, skulle du känna att du bränner dig. Men om du höjer värmen lite i taget – då vänjer du dig. Det är en bra skildring av hur våld också kan bli vardag om det sker långsamt.
Det kanske börjar med komplimanger, intresse och uppvaktande. ”Du är den vackraste jag vet.” För att sedan smyga in lite ”omtanke” – ”Du är så vacker i klänning – men ska du verkligen ha den på dig ute? Tänk på alla otäcka människor som finns där ute.” Sedan kanske svartsjukan dyker upp – ”Varför ska du ha klänning? Har du träffat någon annan?” Tillslut kanske förövaren blir arg ifall du bär klänning, och du undviker det klädesplagget för att slippa allt bråk.
Detta sker så långsamt och stegvis att det är svårt att se det, när en är mitt i det. Något som aldrig tidigare hade kunnat ske, känns ganska normalt nu.
När någonting sker långsamt, kan vi vänja oss vid det. Såväl vårt psyke som våra kroppar kan anpassa sig. Om du plötsligt förlorade massor av blod skulle du må otroligt dåligt, men ifall du blöder väldigt lite varje dag, kan kroppen gå väldigt länge med en blodbrist utan att du ens reflekterar över det. Vi människor är otroligt anpassningsbara vid långsamma förändringar, helt enkelt.
Du kan inte se vem som är en förövare
Det står inte skrivet i pannan på folk att de är våldsamma, hur mycket vi än hade önskat att det vore så. Ingen väljer att bli misshandlad. Ingen väljer en misshandlande partner. Ingen kan gissa sig till exakt vem som är en potentiell förövare.
Förövaren kallar inte offret ”hora” på första dejten – då skulle offret aldrig träffa förövaren igen! Våldet ökar gradvis genom normalisering och psykisk nedbrytning.
Psykisk misshandel
Om en relation innehåller fysiskt våld har det nästan alltid föregåtts av psykisk misshandel och nedbrytning först. Ibland kommer aldrig något fysiskt våld, men hotet ligger ändå ständigt i luften. Läs gärna mer om psykiskt våld här på vår hemsida.
Växlande mellan kyla och värme
Ena sekunden gör förövaren dig ledsen – men sedan säger hen förlåt och beter sig väldigt fint emot dig. Det här ständiga växlandet mellan underbart och kaotiskt är väldigt påfrestande för oss och det påverkar oss starkt. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan. När förövaren är underbar är det lätt att tro att den ”snälla” sidan är förövarens ”riktiga” sida, och att den ”elaka” sidan kan försvinna ifall du anpassar dig och hjälper hen att må bättre. Detta kan ge dig hopp om att relationen kan gå att rädda och få dig att tro att du kan förändra hen genom att anpassa dig. Dessutom kan det kännas som att ”allt ni gått igenom” tillsammans inte får gå till spillo. Att det är ni två mot världen och att ingen annan kan förstå ert band till varandra. Detta brukar ibland kallas trauma bonding och du kan läsa mer om detta här på vår hemsida.
Allt är inte alltid dåligt i en våldsam relation. Ibland är relationen fantastisk. Det kan vara oerhört plågsamt att kastas fram och tillbaka i dessa känslor.
Gaslighting
Gaslight är en manipulationsteknik och ingår i psykiskt våld. Ordet kommer ifrån en gammal film som heter Gaslight. Filmen handlar om en man som vill få en kvinna att läggas in på en psykiatrisk klinik – därför manipulerar han henne till att tro att hon själv har blivit galen. Det är ungefär så gaslighting fungerar.
Gaslighting innebär att förövaren förnekar och ifrågasätter din verklighet. Hen kan också uttrycka en falsk oro eller omtanke för dig. Här är ett par exempel:
Du berättar att du blev ledsen när förövaren kallade dig ”slampa”. Förövaren svarar: ”Va?! Det har jag aldrig sagt. Jag skulle aldrig säga ett sådant ord. Vad tror du om mig egentligen?”
Du börjar att prata om en händelse som gjort dig ledsen. Förövaren svarar:
”Det där har aldrig hänt. Jag kommer då inte alls ihåg något sådant.”
Du vill diskutera problem i er relation. Förövaren svarar:
”Du överdriver alltid. Du har bara hakat upp dig på det där.”
Du mår dåligt och söker stöd. Förövaren svarar:
”Du är inte frisk. Jag är orolig för dig. Flera personer har sagt att de är oroliga för att du blivit psykiskt sjuk.”
Du börjar att skrika när förövaren plågat dig till din gräns. Förövaren svarar:
”Du är verkligen sjuk. Du måste söka vård. Du exploderar från ingenstans.”
Varför gör förövaren såhär? Det vet vi inte exakt. Många kan använda gaslighting utan att känna till att det är just gaslighting. Men detta är en del av psykisk nedbrytning och att göra offret osäker och beroende av förövaren. Offret lär sig att ifrågasätta sina egna upplevelser och förövaren kan få en större makt.
Om du har utsatts för gaslighting är det vanligt att tvivla på sig själv.
Överdriver jag?
Var det verkligen så farligt?
Har jag inbillat mig alltihop?
Är det mitt fel?
Isolering
Något som är väldigt vanligt i våldsamma relationer är att förövaren försöker att isolera offret från omgivningen. Förövaren kanske pratar illa om din familj, övertygar dig om att dina vänner inte vill dig väl eller blir arg om du umgås med kollegor. Det är vanligt att den utsatta isolerar sig av ”egen vilja” för att slippa bråk eller undvika frågor från oroliga medmänniskor. Det kan också vara så att förövaren direkt tvingar dig att stanna hemma från fester eller att dina vänner tar avstånd för att du alltid tackar nej till inbjudningar. Det är väldigt vanligt att du blir allt mer isolerad ensam med din förövare i en våldsam relation. Då kan förövaren ha kontroll över dig.
När en utsatt person är isolerad med sin förövare är det väldigt svårt att lämna relationen. Det är också svårt att se ”vad som är normalt” i en relation då du inte träffar så många andra.
Andras attityder
Många har bilden av en farlig man som en berusad person som hoppar på kvinnor utomhus på kvällarna. Eller att våldsamma män kommer från en annan kultur och att det är lätt att se vem som är en förövare. Men det är inte alls så att bara ”vissa” män skadar kvinnor. Vem som helst kan vara en förövare. Med det sagt, de flesta män skadar inte kvinnor. Men vi kan aldrig veta VEM som gör det.
Det är också svårt att se sin egen utsatthet ifall våld bara skildras på ett enda sätt i filmer eller media – blåtiror. Våld är så mycket mer än bara slag.
”Jag känner honom. Han är ingen kvinnomisshandlare”
Så brukar det låta. Men den tråkiga sanningen är att du inte kan se vem som är en förövare. Det är dags att förstå att en förövare kan vara vem som helst. Även den stilige, charmige, rolige eller populäre personen. Det kan vara din bror. Det kan vara din kollega. Det kan vara din partner.
Ytterligare en sanning är att en våldsam person inte behöver vara våldsam mot varenda människa hen träffar. Bara för att du jobbar ihop med en förövare, innebär inte det att förövaren kommer att skada just dig. Eller hur? Så hur kan du då uttala dig angående personens våldsamhet? Seriemördare dödar inte varenda butiksbiträde hen träffar, men ändå är en seriemördare en seriemördare, eller hur? Därför håller inte argumentet: ”hen har aldrig gjort något mot mig.”
Vem skadar andra?
Under lång tid har vi människor försökt att hitta förklaringar till varför vissa personer skadar andra och agerar dåligt. Vi har försökt att förklara våldet med allt ifrån uppväxtvillkor till ursprung, diagnoser, dominans och missbruk. Idag vet vi inom jourrörelsen att en förövare kan vara vem som helst. Men det de absolut flesta förövare har gemensamt är att de är män. Män begår nästan alla våldsbrott, mot andra män, kvinnor och barn. Mäns våld mot kvinnor är könat.
Män tar utrymme på bekostnad av kvinnors frihet. Män straffar kvinnor för att de inte är tillräckligt bra kvinnor. Män gör kvinnor till ”den kvinna han vill att hon ska vara.”
Vem får skulden för våldet?
Det är viktigt att vi alla tänker på hur vi pratar om våld och utsatthet. Frågor som:
”Varför gör hon inte slut?”
”Hur kan hon acceptera det där?”
”Hur kan hon stanna kvar?”
”Hon vet ju hur han är…”
lägger skulden hos den utsatta.
Fråga istället:
”VARFÖR SLÅR HAN?”
”Vad händer när han slår?”
”Hur kan han utsätta henne för det här?”
”Varför söker HAN inte vård för sina problem?”
Skrivet av Tjejjouren Dalia i Borlänge.
