Moral och etik
Hej.
Det du beskriver är allvarligt, men det är också viktigt att skilja på misstanke och bevis. Likhet i utseende är i sig inget som säger något säkert, och som utomstående ska man vara försiktig med att dra slutsatser om något så grovt.
Samtidigt: om det finns en verklig oro för att ett barn eller en vuxen kan ha utsatts för övergrepp, då handlar det inte om att störa någons "familjelycka", utan om att skydda. I Sverige har vem som helst rätt att göra en orosanmälan till socialtjänsten, även anonymt, just för att man inte själv ska behöva avgöra om något faktiskt har hänt. Socialtjänsten utreder - inte du.
Om dina misstankar enbart bygger på utseende och magkänsla, utan tecken på att någon far illa, är det rimligt att inte agera. Men om det finns beteenden, dynamik eller signaler som gör dig genuint orolig för barnet eller dottern, då är det bättre att låta professionella ta ställning.
Kort sagt: Du har rätt att låta misstankar vara privata - men ingen skyldighet att bära din oro ensam om ett barn kan vara i fara.
Känner du dig osäker på hur du ska tolka dina iakttagelser kan du vända dig till anonyma stöd- och rådgivningsinstanser för att få vägledning utan att peka ut någon eller starta en utredning.
Exempel på var du kan vända dig:
BRIS- även vuxna kan kontakta dem för råd när oro gäller barn.
Kvinnofridslinje- kan ge vägledning vid misstanke om sexuella övergrepp eller familjevåld, även om det gäller någon annan.
1177- kan ge generell rådgivning och hänvisa vidare.
Socialtjänsten i en annan kommun- går att ringa anonymt för att rådgöra hypotetiskt, utan att göra en formell anmälan.
Lycka till och ta hand om dig!
Roks Tjejjourer
Kategorier: Övrigt