Blev jag verkligen våldtagen?

För många år sedan när jag var 14 år utsattes jag för vad jag då uppfattade som våldtäkt, detta blev en stor sak då det snabbt spred sig vad jag sagt till många, genom mina vänner. Många visste vem som gjort detta mot mig. Men nu på senare tid har jag börjat få ångest, tänk om jag inte ens blev våldtagen? Tänk om det inte ens var så illa som jag uppfattade det? Stackars honom isåfall! Är detta våldtäkt? Jag träffade en kille på en fest, han var super söt men väldigt otrevlig så jag slutade prata med honom och gick vidare. Senare kommer han fram till mig igen och vill att jag ska följa med ut, jag var ganska rädd men vågade inte riktigt säga nej utan försökte komma på ursäkter. Det slutar hur som helst med att jag följer med efter en stund. När vi kommer fram bakom ett hus börjar han ta på mig och vill ha sex, jag börjar skaka och spänner mig av smärta vilket gör att jag börjar blöda väldigt mycket (hela byxorna var dränkta, undrar än idag vad som hände). Han blir irriterad över att han inte kommer in ordentligt och ber mig suga av honom, kommer ner på knä och jag har ju panik! Jag skäms så mycket och har så fruktansvärt ont,trots detta småpratar jag med honom under tiden? Och nästan tycker synd om honom för att inte jag vill detta och för att inte jag bara kan slappna av och göra som han säger?? Sen konstaterar han att detta inte går och lämnar mig där ute för att gå tillbaks in på festen. Han säger att jag måste ha haft mens och är irriterad för att jag blött ner hans tröja och byxor. Jag skäms ihjäl, vet ju att så inte är fallet. Skäms för att jag inte slog till honom och tog mig därifrån!! Skäms för att jag inte stog på mig och skrek nej tills han slutade. Det var som att jag inte fick ur mig det?? Jag bara stog där och försökte överleva smärtan. Blödde i flera dagar efter och kunde knappt gå av smärta. Men jag undrar om detta verkligen var våldtäkt? Var jag tillräckligt tydlig? Eller skulle jag varit tydligare? Har jag anklagat honom för något han inte gjort? Känner mig så kluven

Anonym1

Svar från jouren:

Tack för att du berättar. Det du beskriver är tungt, och det är helt förståeligt att gamla minnen kan börja skava igen långt senare.

Jag vill vara väldigt tydlig och samtidigt varsam här.
Ja – det du beskriver är sexuellt våld, och det är absolut rimligt att kalla det våldtäkt.
Och nej, du gjorde inget fel.
Låt mig förklara varför, punkt för punkt.
1. Samtycke. Samtycke ska vara frivilligt, tydligt och pågående.
Du: var rädd, ville inte, försökte komma undan med ursäkter, spände dig, skakade, hade ont och fick panik. Det är inte samtycke.
Att du inte fick ur dig ett ”nej” betyder inte att du sa ja.

2. Kroppens stressreaktion – frysrespons
Det du beskriver är extremt vanligt vid övergrepp: att man fryser.
Inte slåss. Inte skrika. Inte springa. Bara försöka överleva.
Det är en biologisk reaktion, inte ett val.
Hjärnan går i överlevnadsläge. Många småpratar, anpassar sig, försöker lugna förövaren. Det är inte konstigt – det är skydd.
Att du: småpratade, kände skuld och sympati för honom, tänkte att du borde ”klara av det”
är klassiska trauma-reaktioner, inte tecken på att du ville.

3. Smärtan och blödningen
Sex ska inte göra så ont att man:
skakar
blöder kraftigt
knappt kan gå efteråt
har smärta i flera dagar
Oavsett varför du blödde så var din kropp i tydlig nöd.
Att han fortsatte, blev irriterad och pressade dig till en annan sexuell handling gör det ännu tydligare att han struntade i dig och ditt mående.

4. Din ålder
Du var 14 år.
Det gör situationen ännu allvarligare. Ansvar ligger aldrig på ett barn att vara ”tillräckligt tydlig”.

5. Skammen du känner
Skammen du bär på nu – ”tänk om jag överdrev”, ”stackars honom”, ”borde jag gjort mer” – är också väldigt vanlig hos överlevare.
Det är hjärnan som försöker skapa kontroll i efterhand: om det var mitt fel, då kan jag förstå det.
Men sanningen är: ansvaret var hans. Helt och fullt.
Du anklagade honom inte för något han inte gjort.
Du beskrev din upplevelse. Och din upplevelse var verklig.

Viktigt att höra och tänka på:
Du var inte skyldig att slåss.
Du var inte skyldig att skrika.
Du var inte skyldig att säga nej ”bättre”.
Din kropp sa nej, även om orden inte kom.
Det här var inte ett missförstånd. Det var ett övergrepp.

Om du orkar och vill, kan det vara väldigt hjälpsamt att prata med någon som är van vid just såna här tankar.
Kvinnofridslinjen – 116 016.
Gratis, anonymt, dygnet runt. Du behöver inte veta exakt vad du vill kalla det som hände.

Du är inte kluven för att du har fel.
Du är kluven för att du överlevde något svårt. 💛

Roks Tjejjourer

Kategorier: Sexuellt våld