Jag fattar inte varför jag blir så arg, jag diognoserades med autism när jag var tre men mitt beteende har gått upp och ner genom flera år, men det har blivit värre nu. Jag har börjat skada mig själv när jag blir arg, Jag bet mig i handen redan när jag var liten men det har u blivit mer, ibland slår jag knytnäven mot väggen och trycker pennor i benet tills det börjar blöda, sen blir det ett blåmärke.
Det finns fler problem där jag bor, det är alltid bråk. Bråken handlar alltid om mig, det jag och han (pappa) som bråkar och jag tar oftast kontrollen över min mamma när jag blir arg. Jag och hans relation finns inte och jag vill inte häller att den ska finnas för det känns inge bra att vara nära honom. Det känns inge bra då, jag är inte nära någon i min familj och vill inte häller vara.
Ibland önskar jag att jag bara kunde dra och försvinna, inte dö bara inte extisera för en stund. Hela min släkt håller på att rasa ihop och är anledningen till varför och vet inte hur jag ska få det funka för att prata eller klämma på en stressboll funkar inte. Jag blir bara så här arg hemma inte någon annanstans. Det finns ingen lösning och det känns som ingen vill ta att i det och tar det seriöst och så har det känns hela tiden. Ett starkt minne jag har är när jag var liten så fick jag att en hundleksak som jag skulle bita på och det får mig att känna mig dum i huvudet.
Hej vad bra att du skriver till oss!
Du berättar att du har problem med din ilska. Du beskriver att du inte kan behärska dig själv när du blir arg och tar då sönder saker eller skadar dig själv. Det är inte bra att du skadar dig själv men ibland gör en så när det är svårt att hantera starka känslor. Vill du berätta lite mer om i vilka situationer du blir så arg? Jag tänker att det är viktigt att du får stöd och hjälp i dina känslor. Finns det någon du kan prata med om det? Som kan vägleda dig på ett bra sätt?
Du skriver att du inte vet varför du blir så arg och att du diagnostiserades med autism när du var tre år. Har du fått bra stöd med din diagnos? Har du fått någon extra resurs i skolan eller så?
Du skriver att det finns fler problem där du bor, att det alltid blir bråk. Du berättar att bråken alltid handlar om dig och att det är med din pappa som du bråkar. Hur blir det när ni bråkar? Du skriver att du oftast tar kontrollen över din mamma när ni bråkar. Vad händer då?
Du berättar att det inte känns bra att vara nära din pappa och att du inte är nära någon i din familj. På vilket sätt känns de inte bra att vara nära din pappa? Finns det någon annan som du känner dig trygg med? Någon i skolan eller släkting till exempel?
Du beskriver att du ibland känner att du bara vill dra eller försvinna. Jag förstår hur du menar. Det låter som om du inte har fått rätt stöd i ditt liv och att du försöker hantera det efter din förmåga. Du berättar att din släkt håller på att rasa ihop, det låter väldigt jobbigt men det är inte ditt ansvar. Där har alltid dom vuxna ansvaret för att du ska må bra. Du berättar att det inte fungerar för dig att klämma på stressboll eller att prata. Vilka har du pratat med tidigare? Jag tänker att det är viktigt att du får rätt stöd som passar dig.
Du beskriver att du fick en hundleksak som du skulle bita i när du var liten och det fick dig att känna dig dum i huvudet. Jag förstår det, det låter inte som en lösning och det känns kränkande och förminskade av dig. Du är värd att bli lyssnad på och har rätt att få stöd i att hitta lösningar som fungerar för dig.
Ta hand om dig och hör gärna av dig igen!
Vänligen Tjejjouren Ronja