Jag fyllde 19 år i december och jag hatar mitt liv. Det känns som att hela mitt liv varit planerat i minsta lilla detalj, och varje gång jag tänker på mitt liv så gråter jag. När jag var liten fick jag göra det som alla andra barn gjorde. Jag lekte med både killar och tjejer i skolan och på fritiden. Jag spelade innebandy och basket och hade en bästa vän som hette Maja, som fortfarande är min bästa vän.

När jag blev äldre så började min pappa säga åt mig att jag inte fick vara med mina killkompisar. Det kom inte helt plötsligt utan det känns som att det kom sakta sakta. Ibland fick jag umgås med alla mina kompisar och andra dagar fick jag inte det.

Jag fick inte heller klä mig hur jag ville och jag fick sluta sminka mig. Pappa sa hela tiden att vår familj kommer titta konstigt på mig om jag sminkar mig mycket. Mina vänner i skolan gjorde allt sminkade sig, hade fina kläder gick och fikade och gick ut på kvällarna. Jag skämdes så mycket att säga till dom att jag inte fick följa med. Det var jättejobbigt. En gång kom ett par killar fram till mig och frågade om jag var lesbisk och skrattade åt mig för att jag inte sminkade mig eller klädde mig fint. Jag ville bara gå hem men det är oftast värre hemma än i skolan, så jag stannade. Jag gick till toaletten och grät. Efter det så började jag komma tidigare till skolan så jag kunde sminka mig och byta om innan jag gick in och sedan bytte jag tillbaka och tog bort mitt smink innan jag gick hem. Det kändes bra att kunna vara som alla andra. Tills att min bror såg mig klädd i linne och tjallade till pappa. Efter de kontrollerades min telefon varje dag jag kom hem. Min bror var tvungen att följa med mig till och hem från skolan varje dag.

''Jag mår så dåligt. Jag vet inte vad för fler regler som ska komma. Det känns som att det är nya regler varje dag.''

För några veckor sedan sa pappa att jag inte längre fick stänga dörren till mitt rum och att jag ska sitta i vardagsrummet så mycket jag kan. Pappa sa också att jag måste sluta umgås med Maja för att han sett henne på stan röka med några killar. Han tyckte att hon är en dålig tjej som jag inte ska vara med för då kommer många se dåligt på mig och familjen. Jag mår jättedåligt och det känns som att mina vänner kommer sluta tycka om mig för att jag aldrig umgås med dom.

Det har aldrig varit såhär dåligt som det är nu. Jag är varje dag rädd att pappa ska säga att jag måste gifta mig. Han säger att jag måste gifta mig med en bra kristen kille som kommer från en bra familj. Jag vet att de planerar något och jag vet att det handlar om mig och att jag måste gifta mig. Jag har inte hört dom prata om det men jag vet. Jag får en känsla. Känslan känns som en stor sten som bara ligger på mig så jag inte kan andas.

Pappa tycker att jag har spårat ur och behöver struktur. Jag vet att mamma inte vågar säga nått, hon är också rädd.

''Är alla rädd för att tvingas gifta sig med någon man inte vill? Jag är livrädd''

Anonym, 19 år